Auschwitz, The meaning of pain/ The way that I want you to die!

Efter en hård arbetsvecka var det otroligt skönt att lätta på trycket lite. Detta gjordes med Nellie, Emma, Fanny och alla goda vänner på bongo!

Fanny kom inte in på bongo för att hon kom tio minuter för sent och för att vakten var en kompromisslös människohatare och rövslickare utan något som helst tecken på att äga en ryggrad, så vi styrde istället stegen mot Tusen och en natt (fd Amor). Därifrån blev Nellie utslängd helt utan anledning, så vi gick efter att ha käftat med vakten lite, som inte tyckte att jag skulle ge Nellie vatten över staketet (en kvarlevande tradition från öknarna som utgör Tusen och en natt-folkets forna hemvist?) eller hoppa över det (han ville slänga ut mig när jag var halvvägs över, men jag klarade av att slänga ut mig själv så bra så).

Till sist slutade vi hur som helst på Waffis (vilket alltid är ett tecken på att kvällen är över och på väg att övergå i total misär). Där lyssnade jag på några totala idioters diskussion om att barn med homosexuella föräldrar har det värre än andra barn. En av de här idioterna bar för övrigt en vit kavaj med något slags JC-aktigt serietidningstryck på, och en av dem försökte övertala sina kamrater att inte vara så trångsynta. Men eftersom de trots allt var idioter så gick det inte så värst bra. Jag och Nellie gick hem till henne och sov istället.

Vad är då min poäng med den här ändå ganska neutrala berättelsen, undrar ni säkert nu, kära läsare. Min poäng är enkel: Vakter på krogar bör utrotas snarast. Öppna upp Auschwitz igen så att vi kan skicka dem dit. (Lite creds till vakten på Waffis dock, han var i alla fall trevlig när han slängde ut oss). Lika mycket borde man skicka dit de alla fördomsfulla idioter som istället för att ändra uppfattning när de vet att de har fel, benhårt håller fast vid sina sedan länge överbevisade argument med orden "jag ändrar mig aldrig vad du än säger."

Med detta säger jag tack och adjö, nu ska jag supa och tillbe satan!