Nattluft, Nomadliv

"Vi ska inte bara vältalande åskåda ordningen eller tumultet. Vi ska själva vara mitt i ordningen, mitt i tumultet, välsignande det med vår mänskliga handling."

... sa Harry Martinson.


Har jag inte gått samma gator fram allt för länge, både glänsande av vinterns blankstampade snögolv som alldeles varma av sommarsolens strålar? Har jag inte allt för många gånger sett ut genom mitt fönster och förtvivlats över trädens nakenhet och himlens grå sorgedräkt? Eller lika många gånger sett samma träd fast i levnadsglada, grönskande grenar, och samma himmel men i mjuk och ljusblå klädsel, smekt av solen själv? Och har jag inte allt för många gånger stått i mitt fönster och bara andats in den svala sommarnattsluften i flera minuter tills jag nästan rörts till tårar av dess rena ljuvlighet?

Är det inte dags att ströva nya gator fram? Se trädsorter grönska och växter blomma jag aldrig tidigare skådat? Höra rösterna från tusentals människor jag aldrig tidigare mött? Känna nya dofter i nattluften?

Kanske det. Kanske är nattluften den samma här som i Rio de Janeiro?